Japp. Det är väl det jag gör. Jag har börjat söka jobb, på riktigt. Förut när jag sökt jobb har jag inte tagit det riktigt seriöst. Har mest tänkt att det ändå inte kommer gå. Jag sökte när jag var gravid, en gravid kvinna i sjunde månaden utan utbildning får inte jobb. Nu är jag en icke-gravid kvinna utan utbildning mitt i en inflation, lätt att få jobb då? Tror det inte men jag tar det seriöst. Jag ska kämpa in i det sista för att få ett jobb, annars blir jag tvungen till att börja plugga. Plugga ska jag ju göra förr eller senare så det är ju egentligen inget dåligt.

Det känns lite läskigt på något sätt, jobbsökandet alltså. Det känns som att jag håller på att hoppa upp på ett jädra stort trappsteg, ett trappsteg in i The Real World. Där jag SKA vara, där jag MÅSTE vara. Där jag VILL vara. Vet inte varför jag tar det på ett sånt stort allvar men det känns så allvarligt. Grim ska börja hos dagmamma vilken dag som helst, jag ska på en massa möten på Arbetsförmedlingen. Min lilla pojke som jag varit hemma med i snart två år ska ut på sitt lilla trappsteg som även det för mig är ett trappsteg. För många trappsteg nu. Ibland känns det bäst att sitta kvar där man är men jag vägrar sitta och leva på andra i hela mitt liv. Jag vill lyckas, jag vill så gärna.

Det känns bara så mörkt. Som sagt, jag är utan utbildning. Det finns alldeles för få jobb. Folk avskedas. Jag har endast jobbat i några veckor i mitt liv som jag kan redovisa och det jobbet har ingenting med de jobb jag nu söker att göra. Det känns som att jag går i en tjock dimma på något sätt men jag måste komma ut.

Nej, kanske bäst att inte alls tänka på hur det känns nu och istället kämpa för bövelen att få ett jobb? Jag tror nog det.

Jag har mina sweethearts som hjälper mig dock. De ger mig avlastning, de ger mig solsken. Jag mår bra.

♥ ♥ ♥