Och helt plötsligt har jag en massa saker att skriva här i bloggen. Jag kanske kommer tillbaka lite smått men jag vill inte ge er falska förhoppningar. Ibland när det blir för mycket så släpper jag bara vissa saker, jag orkar helt enkelt inte. Jag bara måste släppa det. Jag får ångest så fort jag försöker ta tillbaka det. Som nu med bloggningen. Jag har försökt skriva här ett antal gånger men bara lagt av när jag skrivit en mening, det går bara inte. Jag kanske inte är normal men jag fungerar så. Det är mycket just nu som ni kanske märker, jag ska hinna med en massa saker. Har aldrig andrum känner jag. När jag har andrum så kommer något annat. Har inte ens de tiderna på kvällarna längre då jag kan känna den där harmonin, den där mammaterapin. Vet inte varför. På nätterna söker jag jobb. På nätterna bläddrar jag i mina papper. På nätterna diskar jag. På nätterna gör jag allt. På dagarna springer jag efter en trotsig unge och försöker få all happy time vi kan få. Han är riktigt trotsig, riktigt trotsig, lilla Grim. Allt förvandlas till trots. Men samtidigt är det roligt att se, fint att se på något sätt för han utvecklas enormt. Han blir en egen liten individ. Han upptäcker världen. Han är nyfiken. Han är kreativ, så pass att han målar med en röd spritpenna på golvet och på sig själv så att det sedan ser ut som att jag slagit honom när vi går ut. Han målar med smink. Han målar väggarna. Golvet. Sig själv. Borden. Böckerna. Fotorna. De viktiga papprerna. Byrålådorna. Kläderna. Och även mig passar han på att måla... när jag sover.

Visst är det jobbigt med trotsåldern men det gäller bara att hitta på nya saker att göra, det gäller att vara klurig. Ena stunden hjälper det med lite kittlande, andra stunden inte. Ena stunden hjälper det med lite "allvarligt snack", andra inte. Ena stunden hjälper det med lite extra aktiviteter, andra inte. Ena stunden hjälper det med en promenad, andra inte. Så det är bara till att testa ALLT som går att testa.

Han är ju dock så söt när han är sur. Som här...