Varje jävla morgon. Varje jävla dag. Hela jävla tiden är pappa på vrålhumör. Grejen är att han inte ens bara är på dåligt humör. Han är PMS-kärringen gånger tusen. Man vet inte vart man har honom. Man tippar på tårna. Om man har något att fråga så krävs det planering för att lyckas fråga på rätt sätt men ändå frågar man aldrig på rätt sätt. Jag ska slinga Carros hår idag, jag försökte säga det till pappa. Jag har trots allt inte umgåtts med vänner på jättelänge så en vän ska jag väl få dra över för att färga håret på. Jag står där beredd på att försöka säga det med osäkert kroppsspråk, jag försöker se snäll och glad ut. "Är det okej att Carro kommer hit för jag ska färga hennes hår sen senare?", jag ser hur det svartnar för hans ögon. Jag blir rädd. "Jumalauta! VARFÖR SKA HON ALLTID KOMMA HIT!!!!!? DU FÅR SLUTA MED DET DÄR!!!!!!!!!!" följt av en massa finska svordomar. Ska jag sluta umgås med mina vänner varannan månad? Ska jag sluta färga håret på Carro en gång i halvåret? Vad ska jag sluta med? Säg mig! Vad i helvete har jag nu gjort för fel?! Tell me för jag börjar go crazy här. Snart slår jag sönder alla väggar och kastar mig ut genom fönstret som de så fint gör i actionfilmer.

Wish me luck när jag ska försöka förklara för honom att jag faktiskt till och med ska få pengar för att jag färgar hennes hår (skulle aldrig tagit emot om jag inte hade kris i pengar) och att jag inte kan åka till henne för att jag just inte har några pengar. Vi har trots allt inte träffats sedan, hmmm. Min födelsedag tror jag det bannemig var! 13 December! 

Update: Jag försökte förklara honom, han avbröt mig och sa "Det spelar ingen roll vad du säger!!!!!" men jag fortsatte prata och när han förstod att jag faktiskt inte ens kan åka till henne så var det lugnt. "Okejdå!" så klappade han mig på huvudet och Grim skrattade.