Hahaha. Jag hittade den superfula bilden på mig efter min förlossning. Okej, känsliga tittare varnas. Den är dreadful. Hemsk. Jag var jätteglad och jättepigg, det tyckte däremot inte kameran.

Ahahahahahahaha. Men Grim är lika söt för det. Kanske en timma gammal där. Titta mina hål till droppet också. De stack som fan flera gånger för att det inte kom blod, sen under förlossningen så slet jag med armen på något konstigt sätt så slangen spändes och hade sig. Men märkte man det under själva förlossningen? Nej!

Jag skrev ju inte här när jag var gravid men jag tänkte att det skulle varit roligt med en förlossningsberättelse här i alla fall om folk vill läsa så här kommer den.

Ungefär den 8:e Juli vill jag ha igång förlossningen och börjar göra en massa "övningar" för att den ska sätta igång. Bl.a. färdknappen tills Johan tröttnar. Börjar istället springa upp och ner i trappor och ha mig. Får ett tips på minbebis.com av en tjej som säger att många av hennes kompisar åkt in på förlossning efter att ha ätit princesstårta. Mums! tänker jag och köper en princesstårta den 9:e Juli, ger en liten bit till Johan och äter upp resten själv valrossmonster som jag är. Jag var beräknad den 8:e Juli.

9 Juli 2007

03:00 Börjar jag få värkar lite smått men vill inte tro för mycket för att jag skulle blivit besviken om det inte var riktiga värkar. Måste bara poängtera att jag fick galen magkänsla redan där innan och visste att "nu kommer det sätta igång". Jag somnar i alla fall om i hopp om att jag ska få ordentligt med sömn.  

06:00 Vaknar jag av att värkarna nu blivit intensivare. Väcker Johan som blir alldeles exalterad och vi ligger och pratar och pratar om en massa saker och om hur spännande det är. Jag hade endast fått tre timmars sömn så jag tänkte att jag skulle somna om men jag kunde inte för att allt var alldeles för spännande. Vi testade att klocka värkarna men de var oregelbundna fast redan från början kom de ganska tätt. Vid denna tidpunkten redan så var det ungefär 12 minuter högst mellan värkarna. 

Någonstans mellan här tvingar Johan i mig kolhydrater, försöker äta pasta men det funkar inte. Jag hade hört om folk som spytt och så och man mådde ju inte direkt bra i magen, är panikrädd för att spy så jag äter lite bara.

14:00 Ringer jag in till förlossningen med värkar var femte minut men hon i luren säger att jag ska vänta lite eftersom att de inte är regelbundna än. Jag och Johan bestämmer oss för att åka hem till min mamma eftersom att hon skulle vara med på förlossningen. Precis innan det så testar vi att klocka värkarna, det visar sig att jag har värkar var tredje minut men så fort jag börjar röra mig så blir de oregelbundna. Brukar ju egentligen vara tvärtom.  

17:00 Ringer jag in igen alldeles frustrerad och säger att jag har haft värkar i flera timmar men att de inte är regelbundna, hon säger åt mig att vänta såklart. Vi orkar inte längre stanna hemma hos mamma och åker hem.
Väl där försöker jag andas som jag lärt mig på psykoprofylaxen och det hjälper faktiskt. Värkarna blir intensivare och jag blir mer avslappnad vilket gör att jag öppnar mig lättare.

22:00 Lägger jag mig i ett bad, fortsätter att andas psykoprofylaxstyle. Jag ber Johan komma in och klocka värkarna medan jag ligger med duschslangen i högsta hugg över magen. Vi klockar i cirka en timma och kommer fram till att de är regelbundna och tillräckligt täta så jag ringer in till förlossningen. Här är vi väldigt väldigt spända och förväntansfulla. Tanten i luren säger såklart åt mig att stanna ett tag till, nu i efterhand tror jag att hon gjorde det för att jag inte låtit som om jag fått någon värk under hela vårat samtal men jag är ganska bra på att hålla sådant inne. Hon ger sig efter ett tag i alla fall och säger att vi kan komma in på en koll. 

23:30 Är vi inne på förlossningen. Hon stoppar fingrarna i mig och det visar sig att jag är öppen 5 cm och att han ligger långt ner. Jag blev så överlycklig, började nästan gråta eftersom att jag trodde att hon skulle skicka hem mig. Var totalsäker på att jag skulle få åka hem och att hon skulle säga att det "endast är förvärkar" och att jag skulle få vänta två dygn på den egentliga förlossningen. Jag får på mig de ökända blöjorna och nättrosorna. Hon frågade även mig om jag ville ha lustgas men det ville jag icke. Jag var rädd för att spy, som sagt... man mår ju inte så bra i magen. Jag försöker istället ta mig igenom värkarna genom att bara slappna av och andas. Det fungerade utmärkt. Har även fått höra nu i efterhand att jag bara satt och var tyst, ville att alla andra skulle vara tysta och det går inte för min mamma pratar som f'**an. Minns att jag gick på toaletten där något gång också och märkte att jag blödde, konstigt tänkte jag men det är ju helt normalt. Det var by the way inte alls kul att gå på toaletten, sitta så där liksom. Det kändes alldeles konstigt, som om han skulle ploppa ut vilken sekund som helst så jag satt där och knep. Försökte även bajsa men jag kom på att det var omöjligt.

01:15 Tittar hon till kurvan igen. Hon säger att de ska sticka hål på hinnan så att vattnet går. Hade redan bestämt innan att jag ville ha epidural så de bokar in för att jag ska få det innan dom sticker hål på den. Efter detta började mina värkar bli väldigt mycket intensivare, jag går fram och tillbaka i rummet och irriterar mig på att alla pratar, vill bara vara för mig själv och det var jag, jag brydde mig bara om mig och min kropp. Ingen annan.  

01:35 Kommer läkaren in som ska ge mig epidural. Han ber mig att lägga mig på sidan och vara helt still men det går inte. Jag hade nu så jävla ont. Han säger att han ska vänta tills värken är över och precis när den är över kommer det en till. Och det är nu som det började komma en efter en. Jag låg bara och svor och skakade och blundade och slutade andas. Började hyperventilera. Hör att alla skriker åt mig att jag ska andas. Fan tänker jag, jag kanske ska andas. Haha. Börjar i alla fall andas lugnt och slutar hyperventilera. När jag låg där tänkte jag att jag måste titta på alla för att förstå vad de säger. Jag tittade på Johan och direkt då kände jag mig lugnare, ligger och stirrar på honom och andas lugnt. Det hade nu lugnat ner sig lite och plötsligt känner jag som en flytning i byxan. Jag säger åt dom att "Jag tror vattnet går snart" helt darrig i rösten. Efter det så börjar det trycka neråt. Har svårt att prata eftersom att det låter som om jag håller på att skita på mig. "Jag måste nog börja krysta nu" säger jag. De frågar mig om jag vill ha en Västervik eller vad det nu heter men jag tackar nej. Jag hade ju inte hunnit få epiduralen och det är jag nu i efterhand och även då glad för. 
Jag vänder mig om så att jag ligger på ryggen. Det känns konstigt mellan benen. Det känns som om det var en utstickande hinna på något sätt. Som en ballong men jag vet inte. Jag hörde även dom säga någonting om nån "bukt", "buktning" eller liknande. De sticker hål på hinnan min eller ska man säga hinnan Grims? 
Jag börjar krysta på för kung och fosterland. Vid vissa tillfällen säger de åt mig att hålla emot och det ska jag säga er är inte lätt. Verkligen inte. De sa även någonstans här att de skulle spruta på någonting som gjorde att det inte gjorde så ont när huvudet kom ut men efteråt fick jag veta att de inte ens hann med det. Jag hade sagt till mamma att inte kolla mellan bena på mig men såklart så sitter hon där och inspekterar utan och innan, bak och fram, helt helt fascinerad. Men det gjorde ingenting, när jag låg där var det ingen fara alls. Jag hade ju redan en barnmorska och en undersköterska där mellan som tittade upp titt som tätt. Under krystningsfasen hade jag sjukt tunnelseende. Såg bara en mage, en barnmorska och mina ben i gynställning. Plötsligt ropar mamma "Jak ser möörkt håååår!" då kommer jag ur min fantasivärld och säger "Jag visste det!". Skämtar även där mellan någonstans om att min mage försvann.  

01:55 Kom min lilla gosse ut. Han vägde 3855 gram och var 50 cm lång. Min BÄSTASTE lilla Grim!

Det läskiga är att han hade navelsträngen runt halsen och de ger mig syrgas när jag krystar. Vet inte varför. Han var i och för sig inte alls blå när han kom ut. Jag fick även inte någon värk när huvudet var ute så jag tänkte i panik att "Nu jävlar ska det komma en värk" så jag väntade på minsta minsta tecken och körde på på egen hand och det fungerade.

Detta var den mest otroliga upplevelse jag varit med om vilket ni nog vid detta laget redan vet om eftersom att jag sagt det si så där 30 miljoner gånger. Jag är sjukt nöjd med min förlossning. Vill inte ändra någonting. Allt var perfekt. Även fast jag hade en sån där som folk skulle kallat "bitchbarnmorska" så var jag sjukt nöjd med henne också. Hon var proffesionell och jätteduktig. Hon fick mig att lugna ner mig och man fick sån respekt för henne när hon sa någonting, typ att jag skulle krysta eller liknande. Jag kunde inte fått en finare förlossning än detta. Därför vill jag föda massa massa barn. Massa massa. Fast jag har ingen att föda dom med. : ) 

Och nu ser jag så här i efterhand att någonting inte stämmer. Jag har för mig att det stod i papprerna att doktorn kom in 01:35 men mina krystvärkar började inte riktigt då ju och så har jag för mig att jag krystade i 20 minuter. Antingen har de skrivit fel tid som doktorn kom in eller så krystade jag under mindre tid. Kändes som om jag krystade i 5 minuter kanske fast min tidsuppfattning var ju helt knäpp. Hmm.. jag ska nog ta reda på det där.

Har precis kollat på Barnmorskorna på webbtv. Tack gode gud att webbtv uppfanns för att jag får se helt underbara program om världens coolaste sak, att föda barn. I detta avsnittet däremot så var det en kvinna i vecka 26 som var tvungen att förlösa sitt döda barn. Det var riktigt hemskt när man fick se en liten liten kista tas fram. Usch, jag bara grinar. Jag har min lilla friska son här och jag är evigt tacksam för att mitt liv nu fått mening. Jag säger det hela tiden men han är det absolut bästa som hänt mig och han är det absolut finaste. Sen tänkte jag på en till sak. Jag fick syrgas under själva krystningsfasen och Grim föddes med navelsträngen runt halsen, fast löst liksom. Lite läksigt det där. Det kunde ju gått illa och det känns på något sätt när jag diskuterat detta med Johan som om dom inte riktigt oroar en i onödan, barnmorskorna alltså. Man får ju inte alltid syrgas. Kanske var lite rikabelt. Sen så fick jag ingen värk på ett tag när huvudet Grims var ute, då blev jag lite orolig. Men sen på något sätt så tänkte jag, "Nej! Det får inte gå illa. Jag fejkar hellre än värk än att det går illa" och så fick jag en liten värk och då jäklar skulle han ut. Fast jag vet inte om jag pushade på eller om det var en riktig värk, känns på något sätt som om jag intalade kroppen att få en värk. Vet inte riktigt om det går. Ballt är det i alla fall med barnafödande, något annat kan jag inte säga. Hoppas jag får vara med om många sådana. Vill nu! Men det är inte riktigt dags. Åh! När mina kompisar blir gravida ska jag bli stalker och helt galen. Ska överösa dom med all information jag pluggade in under min graviditet och all min erfarenhet jag fick under min förlossning och graviditet. Jag riktigt stenpluggade när jag var gravid, läste allt man kunde läsa om ämnet, gick kurser, gick med i community's, frågade. Helt galen var jag. Allt jag läste handlade om just det. Mina kompisar kommer nog ha det svårt med mig, jag kommer gömma mig i buskar, spionera efter dom i bilen (om jag nu har en sådan då vilket jag inte tror) när de åker in på BB, låtsas vara BB-barnmorska när barnet väl är fött och INSISTERA på att få vara med på förlossningen. Nu ska jag pussa på en sovande liten Grim och drömma härliga drömmar om något som vissa människor anser är läskigt och äckligt, barnafödande.

Puss prutt!

Och det sjuka är att jag liksom känner smärtan när jag kollar. När en höll på att trycka påmindes jag av hur det kändes, trycket där nere. Som om man kommer gå sönder. Som om man krystar ut en fotboll som verkligen verkligen inte kan komma ut men som förgäves trycker på. Lite så där obehagligt, som om fittbenen kommer brytas och huden runt ska gå sönder som en gummisnodd. Och när en fick en värk så kände jag som om någon slet sönder nederdelen av magen med någonting trubbigt. Det känns liksom lite sjukligt också. Som om man är magsjuk samtidigt som någonting håller på att slita itu en inifrån. Det är ungefär så det kändes, i alla fall för mig. Folk blir rädda när dom hör det men under min förlossning och direkt efter kände jag att jag kunde göra om det hur många gånger som helst. Det är ju så himla sjukt amazing. Så himla sjukt. Och lukten efteråt. De flesta tänker sig att det luktar illa men det är inte så, det luktar speciellt. Inte äckligt. Det luktar nykomling. Och när man ligger där på båren och man ser en barnmorska titta upp mellan benen på en och magen succesivt försvinner. Och mellanåt skrattar man bara eller tänker "Men gud! Jag föder barn!". Och när man hör, "nu är huvudet ute vid nästa värk kommer den." Då vet man att det är dags, snart är han här. Och plopp så kommer den ut, alldeles kletig, alldeles stor, alldeles ny. Alldeles bedårande. Och man hör en gurglande bebisröst, skrikandes. "Wow! Jag har fött barn! Han där är min! "  

Nu börjar detta låta som en skum dikt. Kanske ska skriva en dikt om en förlossning. Ska nog göra det.