Nattuggla som jag är sitter jag och dricker kaffe och lyssnar på musik.

Jag har varit övertrött eller överpigg (vet inte riktigt) idag. Har gjort en massa konstiga miner och så har jag varit skrattig. Men hallå vem kan inte garva åt det här? Detta hände idag när Johan skulle beställa en Mc Flurry och en glass med kolatopping på Mc Donalds.

"- En Mc Flurry och en glass med topping.
- Vad vill du ha för godis i Mc Flurryn?
- Jag vet inte"

Hahahahaha. Man måste ju veta om man kan beställa dumbom älskling. Och så efter det...

"- Cola, jordgubb eller chokladtopping?
- Ja!"

Säger Johan alltså när det var min glass det handlade om. Han har nog varit lite övertrött idag med. Men nu ser jag ju att det inte låter så kul när jag skriver det här på bloggen. Det måste liksom upplevas. Han är i alla fall knasig. Fast det är bättre att han beställer, jag börjar bara oroa mig långt innan det är min tur och repeterar vad jag ska säga om och om i mitt huvud och när jag väl står där framme redo att beställa börjar jag bara stamma eller säga fel. 

Annars så gick vi en liten skogspromenix (Nemen gud vilket sött ord!). Vi pratade om allt möjligt. Bland annat om barnmorskejobbet och mitt absoluta favoritsamtalsämne, *trumvirvel* VÅR FÖRLOSSNING. Tada! Jag önskar att jag hade filmat den för då hade jag kunnat sitta och titta på den non-stop istället för att prata om den non-stop, och det värsta är att jag försöker hålla inne om att prata om den också men det kommer bara ut, ungefär som när man är jättebajsnödig, det måste bara komma ut liksom (Usch vad äcklig jag är!) Sen vill jag ju se hur jag betedde mig, allt var ett endaste blurr av adrenalin (Ingen lustgas nej! *STOLT*) så jag vet ju inte hur jag betedde mig. Har sett på andras förlossningar (nej, inga jag känner) och de skriker ju bara rakt ut (vilket inte är fel).. Nemen oj! Jag märkte en sak! Jag skriver en massa bortförklaringar inom parantes hela tiden. Aja, låt gå. Jag höll inne och lät bara lite för att det gör man ju ändå när man krystar ut en nästan 4-kilos bebis ur grottan. Och så var jag helt inne i mig själv också och bad alla att vara tysta. Så där satt mamma (som förövrigt inte alls kan hålla truten, hon är en papegoja i mänsklig skepnad) och Johan och var tysta för min skull. För det var mig det handlade om. Jag FÖDDE BARN. Och det är sant. Jag var helt inne i mig själv, när jag väl låg där och krystade så såg jag inget annat än min mage och ibland en liten barnmorska mellan benen men på sidan av mig fanns en blivande fader stöttandes och en hojtande mamma som inte kunde hålla truten men jag såg bara mig. Mig! Mig! Mig! Jag hörde bara mig. "Jag föder barn", så sa mina tankar till mig. Och mellanåt hörde man mamma hojta helt exalterad "Oj! Jak ser mörkt håår!" och då vaknar man upp ur sina tankar ett tag men åker in illa kvickt och när han väl var ute så VIPS! så gjorde det inte ont alls. Konstigt det där. Där satt dom och sydde mellan bena på mig men jag kände ingenting. Och vet ni vad? Nu sitter jag ju och pratar på "non-stop". Okej, jag ska lägga av!

Tänk er då när jag blir barnmorska eller undersköterska på förlossningen. Då har jag ju hundratals förlossningar att prata om. Vad gör jag då? Placerar en gömd filmkamera någonstans i rummet? Eller nej, jag kom på en galant idée, jag kan ha en sån där väska med en filmkamera i. Undersköterskan med the secret väska kan alla kalla mig och jag kan bli känd. På min gravsten kan det sen stå...

Erika Vallius (Undersköterskan med the secret väska)
1988 - 2060
Lämnade ifrån sig barn till världen men kom aldrig i tid.

Tänk om jag börjar gråta då. Eller tänk om jag där börjar babbla om min förlossning med den födande kvinnan.

"- Ja alltså, det började ju egentligen klockan 3 på natten. Jag hann bara sova 3 timmar...
- Aaaaoohuhuhuhuhuhuhiiiiii
- Ojdå! Så där lät inte jag under min förlossning. Jag var mest tyst fast när jag skulle krysta då...
- Håll käften för fan!
- Nemen! Blev du arg? Sån var inte jag under min förlossning, jag var liksom mer inne i mig själv, inte alls arg utan mest lugn liksom. Och sen så...
BANG BOM! Och så slår hon ner mig med sin ökända Föda Barn-Kraft."

Barnslig? Jag? Nejdå.

Men hur som helst. Vad babblar jag om egentligen? Jag kanske är övertrött? Jag kanske måste sova? Skriver jag ens sammanhängande? Och varför frågar jag så många frågor? Är det för att jag undrar?

Jag kanske har såna där "dödsryckningar" då jag pratar av mig om allt möjligt som ingen vill veta men jag ändå måste prata, prata och prata. Och så ibland så skiter jag i att säga vissa ord i en mening för att jag ska hinna prata så mycket som möjligt. Och så har jag inte en endaste paus utan bara leder vidare samtalet (som för övrigt bara jag pratar i) en massa så från att börja prata om isbjörnar kan jag sluta med att prata om den extrema värmeböljan jag trodde var i sommras eftersom att jag var gravid och duschade inifrån så fort jag gick ut. Och nu har jag redan hunnit skriva 6 rader efter att jag kom på att jag babblar så mycket. Hjälp! Jag vet inte hur jag slutar. Vem ska jag babbla med om jag inte kan skriva här? Jag kan låtsas prata med Grim som sover och som inte pratar eller förstår människospråk ännu, han pratar Målbrottetiska, Skrikikanska och Gogologadanianska. Jag pratar Erikanska. PappaJohan pratar Filosofianska och pappa (min pappa) pratar Svenlands Finska. Mamma pratar? Vetefan! Hon pratar någon blandning mellan Knäppiska och finska. Okej, nu lägger jag av.

God natt!


Så känner jag mig nu. Fast inte som en björn för björnar är läskiga djur som gömmer sig i varudisken i affären för att sedan BADABOM! uppenbara sig och jaga Johan och mig till en röd liten lada utan fungerande dörrar.