Okej. Jag ska försöka komma till sans. Det verkar dock omöjligt. Detta är ren tortyr för mig. Totalt! Vill bara ta nästa tåg till Norge och krama honom. Jag mår riktigt riktigt dåligt. Min blogg är kaos, jag skriver ner det jag tänker och jag vet, jag verkar mentalsjuk men jag reagerar faktiskt väldigt kraftigt på det här. Stängde av ljudet på datorn för att Grim inte skulle vakna när jag kom på att han inte ligger där i sin bädd. Fixade mackor till mig och tänkte precis skära av en liten bit till Grim när jag kom på att han inte är här. Ständigt händer såna saker, det gör det inte lättare. Denna dagen har kännts som en oändlighet. Jag saknar honom som fan ska jag säga er. Kärleken till honom är det starkaste på denna planet. "You are my sunshine. My only sunshine. You make me happy when skies are grey.", det stämmer så himla bra in på honom. Han är verkligen mitt allt! Jag fungerar inte utan honom, jag är inte jag utan honom. Känns som att jag helt plötsligt blivit av med mestadelen av min personlighet. Jag är en mamma men just nu är jag är barnlös mamma och det känns så fel. Det känns inte som jag, detta är inte mitt liv. Jag saknar något så otroligt betydande att det är skrämmande. Hela dagen idag har jag gått runt och drömt känns det som, stirrade in i min kaktus på fönsterbrädan i kanske 10 minuter tills jag till slut kom på vad jag höll på med. En timma väntade jag på att Susan skulle ringa mig, satt väl förmodligen och bara stirrade då också eftersom att jag inte alls minns vad jag höll på med. Detta är en sjuk känsla. En helt sjuk jobbig känsla. Som att bli dumpad av sin själsfrände tusen gånger om gånger 6.

Måste försöka tänka positivt säger alla. "Ta en dag i taget". Det går inte, försöker tänka på positiva saker men påminns hela tiden när det inte springer fram en busande Grim. En dag i taget? En dag är ju en oändlighet!

När denna helvetesveckan (som by the way är ett riktigt milt ord för denna veckan) är över kommer jag vara världens lyckligaste. Jag kommer hämta honom från Arlanda, sno åt mig honom snabbt och gråta och studsa av glädje. Den känslan kommer vara så underbar. Att få tillbaka det jag lever för, att få tillbaka mitt liv.

Jag ber om ursäkt folket för att jag inte skriver normal blogg. Det går bara inte. Jag bejöver skriva av mig om detta också.