Hmm.. tänkte på en sak. Tänkte på hur jag var innan jag blev gravid. Vad jag visste och inte visste. Vad omgivningen tänkte om mig. Jag var GALEN. Jag lovar er! Jag hade mycket problem. Tog droger, drack mycket alkohol och "knullade runt". Veckorna handlade om att fixa ihop pengar till nästa fylla, det blev bara mer och mer. Till slut drack jag 5 gånger i veckan. Men det var aldrig så att jag var fast i någonting riktigt, inte fysiskt i alla fall. Drogerna jag tog gjorde jag på fester. Rökte hasch däremot gjorde jag ofta innan jag blev gravid, varannan dag men det var också för nöje. Inte för att jag var fast. Jag ville nästan vara den personen, hon galna tjejen. Min identitet var sådan. Jag var äventyrlig och orädd. Inte konstigt att folk trodde att jag inte skulle klara det för jag var verkligen helt fel ute. Mitt största problem var dock sexet. Var inte heller beroende eller så men jag krävde ständig bekräftelse och hade svårt att säga nej. När jag inte var i ett förhållande började jag "knulla runt" igen. Har haft sex med många och många jag inte vet namnet på eller så. Hade även vad jag trodde var panikångestattacker. Var självdestruktiv, ville dock aldrig ta livet av mig. Jag skar mig och en gång slog jag mig själv gul och blå, halva ansiktet var svullet. Satt nere vid station och bankade huvudet i busshållskuben när jag hade bråkat med mitt ex, mitt i vintern med endast ett linne, byxor och inga strumpor. Jag har svimmat och spytt under dessa attacker också. Det blev svart, helt svart. Tappade självkontrollen och det var en sjuk jäkla kamp. Det är den värsta känslan jag vet. Visste inte vart jag skulle ta vägen, kändes bättre att göra illa mig själv, panik, sån jävla kamp för att komma ur attacken. Går inte att förklara. Har även blivit våldtagen och har fått åka in på psykakuten ett antal gånger. Graviditeten räddade mig! Allt försvann utan några som helst problem. Slutade såklart ta droger, slutade röka cigaretter, slutade dricka alkohol såklart, mina attacker slutade även upp. Jag är för evigt tacksam för att jag fick Grim. Som sagt, he's my sunshine, my only sunshine. Han räddade mig! Jag dricker ibland men väldigt sällan, jag tar definitivt inga droger och jag behöver inte knulla runt för bekräftelse. Jag är mamma nu, det är min bekräftelse. Jag är mamma, den bästa sysselsättningen genom tiderna. Mitt liv är helt underbart i jämförelse med det innan.

Tänkte bara skriva av mig så ni förstår hur mycket jag älskar min underbara son. Han är mitt allt! Han är mitt liv! Han är min räddare och dessutom så är han den mest fantastiska person som någonsin har levt enligt mig.

Vill även förklara att detta inte är någonting jag är stolt över. Alltså drogerna och det. Jag ångrar dock ingenting konstigt nog för detta har gjort mig till den individ jag är. Skulle jag levt mitt liv på nytt skulle jag dock inte gjort samma misstag. Man lär sig av sina misstag och jag är jävligt glad att jag lärde mig. Ibland mår jag jättedåligt av hur jag varit, som när jag såg The Tracey Fragments. Jag kände igen mig i hennes känslor. Jag har umgåtts med riktigt dåliga personer förr, varit på riktigt äckliga ställen, gjort riktigt äckliga grejer. Jag skäms, visst gör jag det men man måste gå vidare. Det känns inte som samma person.