Direkt när jag kom tillbaka så vart det ett helvete. Jag trodde pappa skulle vara glad, samlat på sig nya krafter efter att vi varit borta i en vecka men det är tvärtom. Som jag nämnde tidigare har han varit sur på Grim. Det känns hemsk, jag vill inte att det ska vara så. Och så nyss passade jag på att skriva ett blogginlägg när jag ringde mamma, skulle precis avsluta sista meningen när han kommer in och säger "Din son är hungrig! Nu blir du datasittande så där igen! Du bara sitter vid datorn hela tiden!". Fy fan vad arg jag blir när han kommer och säger att MIN son är hungrig. JAG är hans mamma, jag vet när han är hungrig men när jag behöver ringa min mamma snabbt och han får vänta 30 sek extra tycker jag faktiskt inte att jag är dålig. 30 sek kan vem som helst vänta och det är sant, det tog 30 sek extra endast. Inge mer. Och dessutom har jag inte suttit vid datorn hela dagen, han vill tro det dock. Han klagar hela tiden på det. Kanske ska bära in datorn till vardagsrummet och säga att här har du, jag skiter i den. Gah! Jag var borta i en vecka och var avstressad och mådde bra, nu är jag uppe på varv och grinar. Grinar för att jag och min pappa inte går ihop. Hur länge ska jag behöva ha det så här? Jag vet att det är bagateller och att folk har det mycket värre men jag är allvarligt rädd för att jag stressar så mycket, och för att jag mår dåligt. Jag vill vara det bästa för Grim men det går inte när jag går runt och mår så här. Blev galen när han spottade ut maten när jag matade honom sen, inte på honom... men inombords. Jag orkar verkligen verkligen verkligen INTE bo här längre men jag måste. Vill bort härifrån och nu mår jag keff. Tack pappa! Och det känns hemskt att sitta här och klaga på sin pappa som man trots allt för bo hos men samtidigt så känns det som att INGEN tar mig på allvar. I flera jävla år har jag klagat på att folk stressat mig, under graviditeten hade jag högt blodtryck på grund av all stress men var det någon som brydde sig? NEJ! Bryr sig någon nu? Nej! Man kan tydligen inte vara stressad när man är mammaledig med snäll unge men jag kan. Tro mig. Jag orkar bara inte nu. Jag ska gräva ner mig i en jävla grop och sitta där och sura tills någon kommer och bryr sig, men det gör det aldrig. "Men jag då! Jag är hjärtsjuk!" säger mamma. Pappa bryr sig inte ett jota utan startar allt istället. "Ja men guuud gumman, jag förstår jag är också stressad heeeela tiden. Ah gud så jobbigt!" säger mina kompisar. Vem finns det annars? Nobody. Den som får mig att må bäst är Grim. Han är 11 månder och kan inte prata för in i helvete! Han stoppar fingret i munnen på mig och ler världens sötaste leende så får jag känna lycka mitt i all jävla kalabalik.

Nu ska jag gå någonstans, jag vet inte vart. Får jag ens sitta på soffan här tro? Vågar inte göra någonting i det som pappa skulle säga "MITT HYYYS!!!!"