Filmen börjar med att Tracey (Ellen Page) sitter längst bak i en buss endast iförd i ett duschdrapperi. Hennes liv har gått i spillo. Hennes bror är försvunnen och hon har varit med om någonting hemskt. Mer går faktiskt inte att berätta om denna filmen. Det får ni ta reda på själv.

Ellen Page är fenomenal! Hon och kokvinnan är mina nya idoler nu. Tre filmer (vad jag vet) har jag nu sett med henne och i alla dessa gör hon så sjukt bra ifrån sig. I denna bäst tror jag.
Till en början tänkte jag "Åh nej!" när det poppade upp en massa små rutor hela tiden. Tänkte att de förmodligen försvinner, att det bara är introt men det gör de icke. Det är lite förvirrande till en början. Det kommer liksom upp små rutor mitt i handlingen med olika saker. En häst t.ex. men oftast en lite annan version av handlingen. Nu i efterhand älskar jag det! Totalbra. Man kommer liksom in i det och skulle blitt ännu mer förvirrad utan dessa rutor. En film i min smak. Jag gillar lite "svåra" filmer. Lite estetiska filmer. Konstiga filmer. Denna var sådan.
Innan jag hade sett slutet tänkte jag att jag skulle ge den en trea eftersom att jag har fått höra att jag är alldeles för snäll men med denna kan jag inte vara hård. Jag älskade denna filmen. Förmodligen en sådan film jag kommer se många gånger. Ännu en gång en gripande film. Speciellt för mig i alla fall eftersom att jag på något sätt känner igen mig i henne. Eller inte som läget är nu, utan förr... när jag var i hennes ålder. Jag på något sätt får alla jobbiga känslor tillbaka. Drabbas av det igen. Känner det jag kände då. Det känns kanske inte bra, mentalt men filmen lyckades. Jag hade inte alls samma liv som hon har i filmen. Jag var inte likadan som henne men på något sätt känns det som om jag kände som henne. Osäkerhet, törst efter trygghet... en känsla av att vilja bli älskad fast göra helt fel saker att man i slutändan mår ännu sämre. Just den äckliga känslan. Känslan av förnedran. Totalt utan självkontroll men en strävan efter att vara "accepterad". FÖRNEDRAN. Mot sig själv av sig själv men även av andra. Hon var däremot starkare än mig.Hon gick iväg. Det gjorde inte jag. På ett jävla tag i alla fall.
Jag tror denna film var bra för mig att se, rent psykiskt. Jag vet inte. Jag tar inte hand om problem, reflekterar dom ej men att se på sig själv utifrån får en att börja granska sig själv. Som sagt, jag är inte sådan nu men jag har inte tagit hand om problemen än. Jag har bara viftat bort det. Och varför jag skriver detta i en filmrecension vet jag inte.
Och nu gråter jag haha så jag har fått mitt sagt. Bara för det får den en femma av mig. Hård eller inte. Den berörde mig så otroligt.
E E E E E