Allt känns lite jobbigt just nu. Det går upp och ner. Först mår jag bra sen så får jag konstiga ångestliknande känslor och så känner jag mig bara deppig. Det är nästan lite pinsamt att skriva om det också eftersom att vissa kan missuppfatta mig och inte tro att jag är tacksam för mitt liv jag har nu, med Grim och allting men det är annat som spökar. Så jäkla mycket som inte går ihop och så jäkla mycket gammalt groll som kommer upp. Det känns också som om jag verkligen inte har någon alls att prata med heller. Ingen som står på min sida. Ingen som verkligen bryr sig. Känns som att ingen tar mig på allvar. Känner mig ensam. Grim kom och gosade med mig en gång när jag grät däremot men annars är det verkligen ingen som bryr sig. Det känns som att de bara lämnar mig och låter mig fixa upp det själv. Jag är trött på att trösta mig själv hela tiden eller behöva verkligen be om hjälp. Och jag vet ju att jag åtminstone måste säga till folk hur det är, att jag mår dåligt och så men jag försöker. Varje gång jag är ledsen t.ex. så börjar min pappa bråka. "Du är ju alltid ledsen" och när jag säger att jag inte får lugn och ro någonstans så säger han "Du sitter ju bara vid datorn hela tiden, du får ju lugn och ro". Med lugn och ro menar jag själsligt. Visst att jag har lugna dagar men det är ju nästan bara värre. Om jag gör saker och har saker upplanerade så slipper jag tänka. Jag känner mig TOTALT ensam. Verkligen. Visst jag har släkt och vänner och världens sötaste son men min släkt tänker bara så sig själva och vännerna är oseriösa och har sina egna liv. Det är ju Grim jag har. Jag är surrounded av människor men ändå känner jag mig ensam. Det värsta är att trösta sig själv som jag sa, det är inte roligt alls. Vill bara att någon ska ringa och fråga hur det är eller bara säga någonting snällt. Jag har inte fått höra någonting snällt om mig på länge. Någon som bara spontant spottat ur sig någonting snällt. Nej det måste jag be om också, då känns det så ytligt och falskt. Jag känner också att jag tappat mycket av de kvalitéerna jag hade förut. Jag orkar inte vara generös och tänka på andra i första hand. Jag orkar inte. För det kände jag förut att jag hade mycket av, jag lyssnade på andra och kände mig snäll. Nu är jag förmodligen värsta bitchen men jag bara orkar inte. Det säger bara stopp. Ingen ringer mig längre heller. Vet inte om det bara är mobilen som spökar men förut så blev folk arga på att inte jag ringde. Nu har jag ringt hur jävla mycket som helst och ber folk att ringa mig också ibland men icke sa nicke. De lever sina liv. Jag orkar inte ens ringa dom längre. Carro ringer i och för sig, Carro är underbar. Henne orkar jag också lyssna på och hjälpa. Henne ställer jag upp för men jag orkar verkligen inte ställa upp för andra. Om jag inte hade några kompisar och inte hade så värst bra kontakt med släkten så hade det kännts mer naturligt att vara ensam men jag är ju mitt i massan, det finns massor som kan stödja mig men absolut ingen som vill. Jag håller väl på att dö ut och bli bitter. Jag vill inte, jag vill vara glad och livfull och harmonisk. Istället är jag deppig, seg och stressig. Precis så känner jag. Nu ropar pappa på mig så nu måste jag gå och köra på en glad mask som jag så flitigt använder för att ingen ska veta vad som döljer sig där under.

Hoppas ni mår bra i alla fall! : )