Åh helvete! Först kommer en grej, sen en annan. Först bråkade jag med Johan och sen nu börjar en kompis också. Kan inte alla bara lämna mig ifred?! Så jag får en lugn stund och slipper ta alla jädrans magpiller så jag inte får magsår. Som tur är är pappa inte här, annars skulle han börjat också. Som jag känner nu så är Grim den enda som lämnar mig ifred och som tröstar mig när jag är ledsen. Och så är allt en enda ond cirkel där ingen får sitt sagt utan bara säger "men jag då?". Jag säger mitt problem till en och så säger den andra "men jag då?", denne personen säger mitt problem till mig och jag säger "men jag då?". Det går liksom bara så där om och om igen. Alla har problem hit och dit så ingen orkar lyssna på den andra.

Och nu var det helt plötsligt lugnt. Me love you Roxääänna!