Pappa är på dåligt humör och vrålar som en galning. Det är stökigt och jag har ej diskat när han har varit borta. Jag har inte ens hunnit tänka på att det har funnits disk för jag har sprungit efter Grim hela dagen som varit på bus/stök-humör, också därför det är stökigt.

Jag tycker en grej är jobbig, jag kan inte klä mig som jag vill utan att få tampas med onda blickar. Jag förstår inte. Jag klär mig absolut inte utmanande, kan ha korta kjolar men då har jag alltid tjocka strumpbyxor eller leggins under. Herregud på 80-talet gick de runt med BARA leggins UTAN kjol, jag går MED kjol OCH leggins. Jag förstår inte, känns som att jag måste ha en ankellång kjol med byxor under för att folk ska sluta titta på en. Jag vet inte om det endast är jag som inbillar mig men störande är det. Idag hade jag på mig exakt det jag ville men vi mötte inga och det var mörkt. Jag tycker själv att det ser hemskt ut med hoochiemamas, alltså sådana som klär sig utmanande men inte är det utmanande med leggins för in i helvete och jag tycker inte ens det är fel med urringat vilket jag by the way aldrig har och även fast jag skulle haft det så syns inte mina tuttar ändå för jag har inga, inga som jag kan klämma upp åtminstone. Hur som helst så stör jag mig på att känna mig hemsk så fort jag går ut som jag egentligen vill se ut. Frågan är om jag ska blunda för alla blickar och fortsätta klä mig som jag vill eller om jag ska gå och köpa mig en röd jävla seglarjacka, pösiga jeans och rosa blus. Min mammaroll avgörs faktiskt inte på hur jag klär mig, jag kan vara lika bra mamma även fast jag skulle vara nudist. Att folk är så jävla fördömande och ytliga är skrämmande. Jag brukar dock inte märka av så mycket fördomar, det har bara varit på senaste tiden jag fått onda blickar. Kanske för att jag är så blek, who knows? Jag ser ut som jag gör i alla fall och jag trivs att se ut så här och jag vet fortfarande att jag är den bästa för min son. Nej, jag tänker inte ändra mig för att folk beter sig som surkärringar, jag är kanske den där stereotypmamman men vem fan vill vara någon annan än man egentligen är. Jag är och kommer nog aldrig att vara någon stereotyp av någonting, jag är jag, jag är mamma med mycket smink, piercingar och leggins som lyssnar på hårdrock och är blek.