Jag känner att jag behöver skriva av mig. Jag har skrivit hela mitt liv, just för att skriva av mig. I början var det i form av dagböcker fast jag skrev endast där när jag kände att jag behövde och redan då var det som blogginlägg. Sedan gick det över till dagböcker på communitys och slutligen till denna bloggen då. Problemet nu är att jag så in i bomben vill spy ut alla mina tankar och funderingar kring allt men jag kan inte. Jag tvingas hålla dessa för mig själv. Det handlar om olika saker. Om vardagslivet i allmänhet, om familjen, om vänner, om allt. Eller vänner? Jag har inte tid för vänner. Jag är väl helt knasigt funtad att jag faktiskt inte behöver mina vänner just nu, det låter galet egoistiskt men jag behöver faktiskt denna tid nu, tid till att fundera, tid till mig själv och tid till att "hjälpa" andra viktiga personer i mitt liv. Man växer ifrån sina vänner. Jag har märkt det mer och mer men förgäves försökt hålla kontakten som förr men jag vet inte vad jag ska säga dom. Och jag vet inte hur jag ska lyssna på dom. Jag känner redan att jag har alla andras problem att hålla reda på. Jag känner att jag måste fixa saker för andra. Jag tar parti för dom. Jag säger åt dom hur de ska göra för att komma till sitt mål. Samtidigt har jag hela mitt kaosartade liv att hålla reda på. Detta är faktiskt inget klagomål, jag har tagit på mig dessa saker. Jag gör detta för att jag vill. Inte för att jag måste. Detta är bara en förklaring. Ifall det sitter någon stackars person där som kännt att jag bara övergivit dom.

Fördelen med att det är rätt "kaosartat" just nu är ju att det är på väg någonstans. Man glider närmare sina mål. Man känner att man är på väg någonstans. Jag har tvingats kriga om en sak för bövelen för att sedan få reda på att det var en dead end, sedan ännu en sak och samma där... en dead end. Nu har jag bestämt mig. Nu har jag ett mål. Nu har jag en planering. Nu vet jag hur jag skall göra för att ta mig dit. Det kommer ta ett litet tag men förhoppningsvis är detta inte en dead end. Det känns inte så. Det känns faktiskt jävligt bra! Över förväntan bra. Detta är inte ett sämre alternativ än de första jag försökte med. Detta känns som ett alternativ som passar mig, det bästa för mig. Jag talar i tungor och det kommer jag göra tills detta är löst. Så är det bara.

Ni är väl vana att jag skriver detta när jag är deprimerad eller mår dåligt på något vis. Det gör jag inte nu. Tvärtom! Jag mår jättebra. Jag känner mig lugn och harmonisk, har mer tid till allting. Har mer tålamod.