Kategoriserad pestsmittad människa on the outside

2009-07-07 @ 00:18:27
De känns som att allting går emot mig, Inget kan jag lyckas med. Ingen tur eller vad man ska kalla det har jag. Jag vet inte hur länge jag ska klara detta. Jag känner mig bitter. Vill inte vara den personen. Jag vill inte gråta åt andras välmående. Jag vill inte förbanna mig över folk det går bra för men det bara blir så. Det känns som att jag är helt ensam. Helt ensam på utsidan. Som en pestsmittad. Jag blir kategoriserad. Kategoriserad i kategorier jag aldrig trodde jag ens skulle vara i närheten av. Jag är bättre än dom. Eller åtminstone mer normal. Mindre skadad. Det känns som att jag står på utsidan och tittar in. Tittar in på precis ALLA andra som det går bra för. Jag vill vara som dom. Jag står och tittar på dom och avundas deras liv. Samtidigt känner jag mig så totalt missanpassad som känner så här. Jag får inte känna så här. Jag ska inte känna så här. Allting går åt helvete. Jag vill inte. Samtidigt har jag världens mest otroliga son som verkligen är en räddare i nöden. Om dagarna när vi umgås så glömmer jag allt. Det är bara vi. Vi är lyckliga. Världens lyckligaste. Jag glömmer allt. Problem existerar inte. Vi mår bra. Vi skämtar. Vi skrattar. Vi leker. Men dessa förbannade kvällar. När han sover. Då kommer allting. Då förstår jag hur fucked up allting är. Hur totalt missanpassat idiotiskt allt är. Hur jävla åt helvete allting är. Hur fucked up jag är. Hur totalt missanpassad jag är. Hur jävla åt helvete jag är som inte ställt mig i en bostadskö i tid. Som inte sökt in till skola i tid. Som inte betalat in bostadsköavgift i tid. Som inte fixat all jävla skit som måste fixas. Jag är arg på mig själv. Jag vet att jag bär skulden. Jag vet att det faktiskt inte är "de lyckliga" som bär skulden för mina problem. Jag vet allt det där men ändå bara släpper jag allt. När det blir för mycket orkar jag inte. Jag bara lägger av. Jag blir fylld av ångest och bara skiter i allt. När i helvete ska det fixas sig för oss? När i helvete ska jag bli "normal"?

Och på toppen av det hela känner jag att jag börjar förlora vissa delar i min familj. Jag har en stor familj men ingen. INGEN som bryr sig, Jag har 5 bröder, varav 1 som betett sig som en bror, Nu finns ingen kvar. Jag mår riktigt dåligt över detta. Jag är liksom yngsta och enda syrran av 6 barn. Det borde vara det ultimata men istället bryr sig inte en enda av dom att hålla kontakten med mig. Jag har hört att de håller kontakten med de andra i familjen. Men jag är bortglömd. Ingen bryr sig om att ringa mig och fråga hur jag mår. Kanske hjälpa mig lite. Jag vet inte, det känns inte så kul. Rent av skit! Ingen av mina bröder kommer komma på Grims födelsedag, låter som en liten skitgrej men det känns inte så kul. De flesta hade nog kunnat om de velat men de bryr sig inte. Jag vet inte men detta börjar jag må riktigt dåligt över.

Jag berättar eventuellt mer om vad översta delen i detta inlägg handlar om senare.


Min finaste älskling! Min lyckorabb! Alldeles finklädd och glad.

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Top Föräldraskap bloggar
Personligt
RSS 2.0