Jag brukar vara emot att skriva negativa inlägg. Även fast saker är dåligt säger jag "men vi mår bra". Nu mår i varje fall inte jag bra. Grim sover. Och ibland behöver jag skriva av mig vilket jag tänkte göra nu.

Ähm, var ska jag börja? Jag och mamma har bråkat. BIG TIME! Jag pratade med Jim i telefon eftersom att det hänt någonting jävligt drastiskt som jag inte kan nämna här i bloggen. Precis när han ringde så började mamma läsa upp någon rolig historia eller dylikt i sin tidning och jag förklarade att jag tyvärr inte kan lyssna nu för jag måste prata. Redan då blev hon smått arg. Sedan började hon gorma på övervåningen att Grim är trött. Ja gormar tillbaka om att jag bara måste prata klart. Då börjar hon säga "Inte konstigt att Grim är som han är när han har en sådan där mamma!". Herregud! Jag skulle prata klart om en sjukt sjukt drastisk grej som hänt min kille i max tio minuter till. Grim dör inte av trötthet på så kort tid. Då blir jag arg och börjar skrika på henne, erkänner att jag inte heller sa så snälla saker. Sedan går jag in i rummet oh brister i gråt eftersom att det har hänt så jävla mycket på senaste och nerverna är på spänn. Jag orkar snart inte. Vi har ingenstans att bo och det bästa stället att vara på är med en mentalt instabil mormor och hennes alkoholist till sambo. Men i alla fall, då börjar hon skrika om att hon ska anmäla mig till socialen, att jag är en dålig mamma, Vem fan säger så? Vem fan gör så? Jag vet att jag är en bra mamma. Jag kämpar för att bli den bästa. Jag har vigt mitt liv till min son som jag älskar något så otroligt. ALDRIG skulle jag göra honom illa, ALDRIG! Och jag anser inte att tio minuters senare natting är något att anmäla folk för. Nu ligger hon där med sitt dåliga humör. Nu sitter jag här och grinar.

Min pappa har slängt ut mig och min mamma hotar med att ringa socialen på mig. Jag vill bara att detta lägger av snart. Jag tycker synd om Grim Jag orkar snart inte mer. För att toppa det hela har socialen heller ej ringt trots att de skulle ringa igår eftermiddag. Jsg fasar för att min pappa har något med saken att göra. Han sa nämligen rakt ut till mig i telefon att han ska sabotera för mig i boendefrågan för att han själv kan gå ur detta med stoltheten i behåll. Han har minsann aldrig gjort något fel och han är minsann så givmild hela tiden. Snälla låt detta ta slut någongång. Jag orkar inte.

Behöver också tillägga att mamma inte har varit en speciellt "bra mamma". Jag bodde med henne till att jag var 6 år Jag var sjukt nära på att hamna hos fosterfamilj eftersom att hon söp så mycket och min barndom är väl i princip bara full av en massa dåliga minnen. Jag älskar mina föräldrar, det gör jag men ärligt talat så har de fan d aldrig varit spciellt exemplariska i deras föräldraroller. De har dock ändrat sig på senare tid. De är båda nykteralkoholister. Något jag hyser stor respekt mot dom för.

Jag vet företen att jag låter som en fjortis i språket och att grammatiken är helt kass i detta inlägg men sak samma fr denna gång,