Sofie, Nadina och lilla nykomlingen Adelle kom förbi här dagen efter Grims födelsedag. De var bara förbi en dag men det var så skönt att få träffa dom. Och såklart träffa lilla Adelle för första gången någonsin. Hon är bara 6 veckor gammal. Hon var så himla fin! Jag är stolt faster till mina små hjärtegull Nadina och Adelle och självklart mina andra brorsdöttrar och brorssöner. Visste ni att jag har 5 brorsbarn och 1 systerbarn. Den äldsta av dom är 14 år for god sake! Men i alla fall. Det var jättetrevligt att träffa dom. Jag ska åka upp dit till Gävle den 30:e, Lukas (14-åriga brorssonen) ska eventuellt följa med. Vi ska försöka gå på Furuvik och lite annat. Ska bli så kul. Jag längar! :)

Jag mår så bra efter att ha umgåtts med Sofie och dom. Ni har kanske hört om psykologiska vampyrer (sådana människor som suger energi ur en). De fungerar som motsats. De ger mig istället massa energi och jag mår alltid så bra när jag umgås med dom och även efter.

Ähm okej, märks det att jag är helt virrig och vill få ur mig saker snabbt, skriver ju helt osammanhängande. Skriver som en fjortismamma on crack.

Slänger upp en bild istället och håller käften.

Ja ni! Det där med akutboende var alldeles CRAP! I princip ett knarkarhem. Jag var där på informationsmöte och tyckte redan att det verkade lite skumt innan jag ens kom in. Där inne var det ännu skummare. Hon pratade på och pratade på tills jag hörde ett "Sen när du kommer in här så måste du lämna ett pissprov och blåsa...". WHAT!? Vad var det du just sa? tänkte jag medan jag kände extrem besvikelse. Om det bara vore för det. Man får inte sova borta. Det är nolltolerans mot alkohol och droger, NOLLTOLERANS! Jag tycker inte om droger och jag har inget behov av att festa men däremot tycker jag om att ta en folköl eller ett glas vin i sommarvärmen då och då men icke sa nicke. Då blir man utkastad. När man har sovit borta vilket man sällan får så måste man lämna ett pissprov och blåsa när man kommer hem. De gör även pissprov och blåstester på hela huset ibland utan att förvarna.

Sorry men det enda jag strävar efter är att leva ett helt VANLIGT liv med Grim. Om jag bor där, ska han då få se på när mamma lämnar pissprov och blåser i en jävla sugrörsliknande sak? Vad ska jag säga till honom när han blir äldre. Bättre då att säga att man bott hos sina föräldrar än att man bott på ett jädra knarkarhem. Och varför i hela friden skulle jag vilja bo med mitt barn bland en massa föredetta knarkare?! Varför i hela friden skulle jag vilja bo på ett hem där "personalen" har larm på dig om något skulle hända? Varför i hela friden skulle jag vilja bo där? No way! Hellre vart fan som helst men fan inte där.

Nu har jag dock fått erbjudande av visning på tre lägenheter i Sigtuna. Bl.a. en trea på 72 kvadrat för 5000 spänn i månaden med inglasad balkong på ett barnvänligt ställe nära natur och förbindelser. Yey! Sedan två andra tvåor, ett på samma ställe som trean med inglasad balkong. Och vet ni vad det bästa är? Jag ligger 5:a på köplats på trean och 3:a på en annan tvåa. Woho! Nu får vi bara hoppas att OM jag får låt oss säga trean, som by the way kostar en hundring mindre än tvåan i månaden, att socialen går med på det och att Sigtunahem tillåter socialbidrag. Jag har trots allt en annan som kan ställa sig som borgenär och dessutom så betalar ju socialen hyran nu i början. Jag ska dock börja studera så fort som möjligt. Om Kattis (min coach) skickar mail om hur fasiken och vart fasiken jag nu söker in.

Håll tummarna för mig nu gott folk! Right?

Skriver förmodligen här lite senare.

Idag fyller min "lilla pojke" 2 år! Alltså inte så jätteliten längre. Två år sedan födde jag denna underbara människa till världen. Det var det finaste stund i hela mitt liv. Och de två åren efter det har varit helt obeskrivligt vackra med min lilla älskling vid min sida. Han är nästan stor nu. I princip tonåring. Snart i alla fall, om 11 år. Men 11 år går fort. Snart är han tonåring som inte vill ge sin mamma pussar oh kramar.

Men grattis min lilla älskling! Inga ord i världen kan beskriva min kärlek för dig! Du är det finaste som finns. Min obeskrivligt sjukt vackra, underabara, helt fantastiska son.

Idag blir det självklart kalas. Mamma och jag håller på att baka. Vi ska göra en tårta, bullar och sockerkaka. Vi har dessutom beställt en tårta, en vit princesstårta med en bil på. Jag ska duscha, tömma och fylla diskmaskinen, jag ska hämta tårta, stryka Grims skjorta, stryka Grims slips, stryka Grims byxor. Jag ska hjälpa att baka. Fixa till i lokalen. Köpa gräddtjosan (sån som man sprutar grädde med) och fixa mig i ordning. Jag har mycket att göra.

Grim är by the way på topphumör. Han ville kramas direkt när han vaknade sedan har han gått runt och skämtat med mamma och mig, "Baka bulle, Nej usch!", "Bada! Neeeej!" och så skratt efter.

Back to duty!

De känns som att allting går emot mig, Inget kan jag lyckas med. Ingen tur eller vad man ska kalla det har jag. Jag vet inte hur länge jag ska klara detta. Jag känner mig bitter. Vill inte vara den personen. Jag vill inte gråta åt andras välmående. Jag vill inte förbanna mig över folk det går bra för men det bara blir så. Det känns som att jag är helt ensam. Helt ensam på utsidan. Som en pestsmittad. Jag blir kategoriserad. Kategoriserad i kategorier jag aldrig trodde jag ens skulle vara i närheten av. Jag är bättre än dom. Eller åtminstone mer normal. Mindre skadad. Det känns som att jag står på utsidan och tittar in. Tittar in på precis ALLA andra som det går bra för. Jag vill vara som dom. Jag står och tittar på dom och avundas deras liv. Samtidigt känner jag mig så totalt missanpassad som känner så här. Jag får inte känna så här. Jag ska inte känna så här. Allting går åt helvete. Jag vill inte. Samtidigt har jag världens mest otroliga son som verkligen är en räddare i nöden. Om dagarna när vi umgås så glömmer jag allt. Det är bara vi. Vi är lyckliga. Världens lyckligaste. Jag glömmer allt. Problem existerar inte. Vi mår bra. Vi skämtar. Vi skrattar. Vi leker. Men dessa förbannade kvällar. När han sover. Då kommer allting. Då förstår jag hur fucked up allting är. Hur totalt missanpassat idiotiskt allt är. Hur jävla åt helvete allting är. Hur fucked up jag är. Hur totalt missanpassad jag är. Hur jävla åt helvete jag är som inte ställt mig i en bostadskö i tid. Som inte sökt in till skola i tid. Som inte betalat in bostadsköavgift i tid. Som inte fixat all jävla skit som måste fixas. Jag är arg på mig själv. Jag vet att jag bär skulden. Jag vet att det faktiskt inte är "de lyckliga" som bär skulden för mina problem. Jag vet allt det där men ändå bara släpper jag allt. När det blir för mycket orkar jag inte. Jag bara lägger av. Jag blir fylld av ångest och bara skiter i allt. När i helvete ska det fixas sig för oss? När i helvete ska jag bli "normal"?

Och på toppen av det hela känner jag att jag börjar förlora vissa delar i min familj. Jag har en stor familj men ingen. INGEN som bryr sig, Jag har 5 bröder, varav 1 som betett sig som en bror, Nu finns ingen kvar. Jag mår riktigt dåligt över detta. Jag är liksom yngsta och enda syrran av 6 barn. Det borde vara det ultimata men istället bryr sig inte en enda av dom att hålla kontakten med mig. Jag har hört att de håller kontakten med de andra i familjen. Men jag är bortglömd. Ingen bryr sig om att ringa mig och fråga hur jag mår. Kanske hjälpa mig lite. Jag vet inte, det känns inte så kul. Rent av skit! Ingen av mina bröder kommer komma på Grims födelsedag, låter som en liten skitgrej men det känns inte så kul. De flesta hade nog kunnat om de velat men de bryr sig inte. Jag vet inte men detta börjar jag må riktigt dåligt över.

Jag berättar eventuellt mer om vad översta delen i detta inlägg handlar om senare.